Om

Chrissie Lundström har levt en stor del av sitt liv med teater. Hon har skrivit eller medförfattat på ett tjugotal pjäser, uppförda på bla. Göteborgsoperan, Norrlandsoperan och Finlands Nationalopera. Till dessa har hon arbetat med iscensättningsidéer, scenografi och varit delaktig i regikoncept. Dessutom har hon gjort scenografi och kläder till ett femtiotal uppsättningar.

Med teatern som förtecken har hon även jobbat med utställningar, t.ex. den stora ”En underbar värld” för Dunkers Kulturhus invigning samt utställningar för museer och i konsthallar.

Som konstnär går hon vidare från teatern och in i berättelser med sina iscensatta lådor eller ”boningar”. De är små boxar, som scenografiska modeller – fast ändå inte. Som konstnär gör hon verk som är som teater, därför att de rymmer historier. Men skalan skiljer.

I lådorna finns ”skådespelare” – figurer, utkarvade i trä, placerade i rum, inte sällan i existentiella situationer.

Ta ”Föregångaren”, som tycks visa en man som har ”gått före”, men som blivit trött i fötterna, satt sig på en bänk under ett träd och tagit av skorna. Han verkar ha pausat för att begrunda något. Vem är vandraren? Är han på väg från hemmet? Eller från folkhemmet? Har han slitit på skorna under kampen för ett rättvisare samhälle, i livet, på jobbet, i arbetarrörelsen?

Eller är det bara en liten trött man på en bänk?

Det handlar om politiken, om människans villkor, men i andra verk om människan i naturen och som natur, när en figur blir en hjortmänniska, en djurisk människa.

Chrissie arbetar helst med lind eller aspträ, som är bra att tälja i. I sin verkstad använder hon sig inte bara av täljkniv utan också av bandsåg, slipmaskin, skåljärn och skölpjärn.

Hon gör inte figurer i ett stycke utan bygger och borrar, sammanfogar och limmar.

När hon börjar på ett nytt verk finns en idé men ingen skiss. Det finns i händerna, i fingrarnas funderingar. Kanske kan man säga att hon broderar med täljkniven?

Så har det varit för generationer av kvinnor som stickat, virkat, broderat och vävt, medan åren gått. Chrissie Lundström hyllar det kvinnliga hantverket, ofta förbisett i dag, allt det vackra som ligger i garderober och i kartonger på vinden.

I ett verk läser jag ”Leva live”, broderat i en text, där det saknas ett ”t” i ordet ”livet”, ett broderi som visst aldrig blev färdigt. Något kom emellan. Var det livet eller döden? Men hon som broderade står där själv med nål och tråd, på en stolsrygg – eller i himlen.

Kvinnliga erfarenheter gestaltas. En liten tant stretar genom snön och har ”Långt till affären”. I ”Fara vill” finns en kvinna med två resväskor i en drömsk miljö, med en lite sned trappa, en halvöppen dörr och några träd. Är hon vilse eller vill hon ut i livet. Det lite skeva och sneda perspektivet skapar en drömsk stämning.

Men kvinnligt och allmänmänskligt går hand i hand. ”I själva verket” visar en figur inbyggd i något slags bråte av bräder. För den som vill ligger det när till hands att associera till konstnären Lars Vilks och hans ”Nimis” på Kullaberg – men kanske också till samma konstnärs agerande i rondellhundsammanhang, insnärjd i de egna argumentens återvändsgränder.

I Chrissies ”lådor” eller ”boningar” finns drömska bildvärldar, värme och magi. Fiskar flyger, döda träd skjuter gröna skott, himlen är full av fioler, hej Chagall!

Det är aldrig långt från det poetiska till det prosaiska. Flera verk utgår från stolar. En stolbrits blir en strand vid fantasins hav, där en flicka sitter med en segelbåt. För den som vet att stolen också har att göra med minnet av pappans favoritstol, blir stolarna besjälade minnen, som föder funderingar om vad vi gör och var vi slår oss ner.

Så där är det mest. Det här är konst som får ögat att lyssna till sagor och berättelser, ofta med vemod över det sköra livets förunderliga skönhet och våra korta stunder av lycka.

Sören Sommelius

Kulturskribent på Helsingborgs Dagblad

Reflexioner efter Chrissie Lundströms utställning på Lilla Galleriet i Helsingborg 2010.